Idag är det 90 år sedan kanonerna tystnade på västfronten, efter att ha dånat oavbrutet i mer än fyra år i vad som senare kom att kallas Det första världskriget. Klockan 11 den 11 november 1918 ("le jour de trois onze" – de tre elvornas dag) undertecknades avtalet om vapenstillestånd i en järnvägsvagn i Campiègne i Frankrike.
Det finns många skäl att högtidlighålla dagen och minnas denna världsomspännande konflikt och dess följder. Få saker – om några – har i så stor utsträckning bidragit till att forma den värld vi lever i än idag.
Första världskriget betydde slutet på det gamla Europa och början på det nya. Men världskriget spred sig snabbt över hela jorden och mer än 150 länder var slutligen inblandade. När krutröken lagt sig hade fyra imperier rasat; det ryska tsarriket, det tyska riket, Österrike-Ungern och det Ottomanska riket. Ur ruinerna reste sig nya nationer, ibland med nya problem vars långtgående effekter vi fortfarande lever med. Sovjetunionen, vars slutliga sammanbrott kom först 70 år senare; Tjeckoslovakien och Jugoslavien vars – inbördes mycket olika – upplösning vi såg först på 90-talet; Libanon, Palestina, Irak och Egypten – fortfarande konflikthärdar än idag.
När vi idag upplever att vi lever i en tid av öppnare gränser, globalisering och frihandel kan det vara värt att reflektera över hur det såg ut i Europa 1914 – innan världskriget bröt ut. I Europa hade vi då haft en lång period av öppenhet, fred och handel. Inga stora krig hade rasat i Europa på över 40 år. Människor, varor och kapital rörde sig fritt över gränserna. Pass behövdes inte. Många ekonomer var också övertygade om att ländernas inbördes beroende av varandra – skapat genom allt livligare handel – gjorde ett krig otänkbart. Det tål att tänka på när vi idag – kanske – betraktar freden som självklar. Så självklar, men ändå så bräcklig. Det räckte det med två skott för att sätta igång ett händelseförlopp med katastrofala konsekvenser.
Resultatet av fyra års strider blev tio miljoner militära döda, drygt åtta miljoner civila döda och miljontals skadade och lemlästade. Varannan fransk och tysk man, och var tredje brittisk man, skickades ut i kriget. Självfallet skapade detta djupa och svårläkta sår i de berörda nationerna. Alla var berörda, alla hade en familjemedlem, vän, bekant eller granne som strök med i Det stora kriget. I Sverige har vi nog svårt att förstå den effekt detta har haft. Ingen ville uppleva ett nytt världskrig– och ändå tog det bara drygt tjugo år innan det var dags igen.
Slutet på första världskriget betydde också – det har vi lärt oss i efterhand – att grogrunden var lagd för en ny konflikt. Det var en handling med stort symbolvärde när Hitler i juni 1940 tvingade fransmännen att skriva på ett förnedrande avtal om vapenstillestånd mellan Tyskland och Frankrike. Det skedde i samma järnvägsvagn och på samma plats, som drygt 22 år tidigare. Tyskland hade fått sin hämnd. Hur det gick sedan vet vi alla.
